Ja, det här ska väl vara sidan där jag ska lägga in lite minnen och galna upptåg från våra små irrfärder efter de krullhåriga engelsmännen.

Men här kommer en sammanfattning av "My Smokie Life"... :-)

Året var väl -75 (eller möjligen -76) och jag hade hört en låt på radion som jag bara älskade, "Living Next Door To Alice"
En dag kom lilla pappsen hem med en gul "singel" med ett svartvitt foto på några söta killar - skivan var "...Alice" och gruppen hette "Smokie".
Jag dregglade över den lilla svartvita bilden på skivan, och blev precis sådär kär som bara en 12-13-åring kan bli.
När andra fantiserade om David Cassidy, Osmonds, Sweet eller andra 70-talsband så satt jag där under min korkek och drömde om Smokie.. 

Naturligtvis tapetserade jag mitt rum med diverse posters från alla tänkbara tidningar - både svenska och tyska..och min stora idol i bandet var ju gitarristen, Alan Silson. Han var bara SÅ söt... :-)
Någon gång i början av 1978 upptäckte jag att Smokie skulle spela på Gröna Lunds stora scen, jag tror det var 30 maj. Min snälla mamma och pappa lovade att köra dit mig och mina två kompisar (som också gillade Smokie, men inte lika mycket som jag), besöka våra släktingar och sen köra hem på natten.
Självklart stormade vi in mot scenen redan då, och självklart fick vi platserna i mitten längst fram - och så har det ju fortsatt...
Jag glömmer aldrig hur det kändes när jag hörde introt - shit, här stod man (bland 14 999 andra) och skulle alldeles snart få se "favoritidolen" alldeles på riktigt!!
Å så stod han där på scenen, med det halvlånga bruna håret och det där leendet. Faan att man bara var 14½ år och att mamma och pappa väntade utanför...
Ett stort antal fotografier knäpptes under kvällen - och resultatet blev små, små prickar på en stor, stor scen - trots att vi stod så nära.

Nåja, åren gick och Smokies "storhetstid" i Sverige var över. Visst släppte de några halvtaskiga plattor som jag självklart köpte, men så mycket mer var det inte. 
Jag flyttade hemifrån, köpte hus och fick så småningom mitt första barn, Kim. Jag var väl under den här tiden ett "passivt fan" - köpte fortfarande plattorna "de" släppte, men hade annars noll koll på vad de pysslade med.
Jag hade väl åtminstone lite koll på att bandet hade förändrats ganska mycket - även om "soundet" fortfarande var det välkända Smokie-soundet.

Gruppens nuvarande bandmedlemmar var:
Alan Barton - sång
Alan Silson - gitarr
Terry Uttley - bas
Martin Bullard - keyboard
Steve Pinnell - trummor

Men så en dag upptäckte jag att de skulle spela i Rättvik den 24 augusti 1991. Oturligt nog var jag bjuden på bröllop just den dagen, men allt brukar ordna sig...
Jag lyckades övertala min kompis Heléne (Bojan) att följa med. Å så slutade det med att jag var med i kyrkan och såg vigseln och faktiskt så hann jag med en stund på bjudningen efteråt. Sen blev det hemfärd, ombyte från klänning (usch) till betydligt bekvämare lappade jeans, skinnjacka och högklackat...å så drog vi i den gamla Volvon mot Dalarna.
Även där lyckades vi placera oss längst fram...lite åt höger sådär (som av en händelse...*visslar*).
Å så började det..... Och jag, som borde ha varit en "mogen" 28-åring föll som en fura på nytt... Hjälp!! Jag var kär... *skrattar*
Den här gången stod man alldeles framför scenen...väldigt, alldeles framför... Kanske FÖR framför.. ;-)
Min "tonårsidol" var mycket snyggare än jag mindes honom - med långt permanentat hår - och för att inte tala om leendet... När jag såg honom på "Grönan" så var han en ung man - den här gången var han...eehh...väldigt mycket mer man!!

Jag och "tonårsdrömmen" efter Rättviksspelningen... Bojan surar...

Dessutom var det inte slut på kvällen bara för att de slutade spela, nej den här gången fick vi träffa bandet efteråt.
Och den här gången var jag 28, inte 14 - och jag hade definitivt inte mamma och pappa med....bara Bojan, och det kunde iofs vara nog så illa. Men det var jag som körde - och alltså jag som bestämde när vi skulle hemåt.... (är man ego eller...?)
Och det blev väldigt sent - eller tidigt, beroende på hur man ser det....
Och jag kan väl tillägga att Bojan inte pratade med mig på flera mil, och hon följde aldrig med mig igen.... *ler*

Efter den här dagen höll jag mig lite bättre uppdaterad över vad som hände på Smokie-fronten, och jag hade dessutom lite olika kontakter med andra fans från bl a Tyskland och Norge.
Å så blev det dags igen då...

Mitt andra möte med Smokie inträffade sommaren -92, närmare bestämt 31 juli, då vi åkte till Sunne i Värmland. Bojan tvärvägrade ju, så då tog jag med min rara jobbarkompis Mattias som chaufför samt en jobbarkompis dotter, Mia. Å så tog vi återigen den gamla Volvon...
Eftersom Mattias körde så kunde Mia och jag drinka lite...ehh...mycket!
Från Kopparberg till Sunne tar det ganska lång tid, på underliga vägar! Så väl framme hade undertecknad fått lite för mycket alkohol i kroppen, vilket resulterade i diverse olika aktiviteter som Mia och Mattias ALDRIG kommer att glömma (har ni någonsin försökt dra på er ett par tajta jeans utan att ta av er dom högklackade skorna?? Eehh...det har jag...provat iaf... OBS! Nu ska ni inte fundera alltför mycket på varför jag överhuvudtaget inte hade några jeans på mig - DET är en annan story...*asg*).
Men visst var det dumt med alkoholen... ;-)

Efter Borlänge har jag ett litet glapp på fotofronten(antagligen avled min kamera av överhettning), men jag vet att jag/vi var på fler ställen...

I januari 1994 får jag mitt andra barn - Robin.

I slutet av mars 1995 har jag radion på, och hör hur nyhetsuppläsaren nämner Smokie samt något om en olycka. Jag slänger mig på text-tv´n och läser om det tragiska som hade hänt.
På väg till flygplatsen i Dusseldorf sker en våldsam olycka med gruppens buss. Några av bandmedlemmarna skadas lindrigt, men gruppens sångare - Alan Barton - skadas svårt och avlider 5 dagar senare.
I och med detta sorgliga så inser man att man sett gruppen live för sista gången...

Eller...?

En kväll när jag softar framför tvn visas en snutt från ett kommande program - typ "Stina"...men utan Stina..
Jag gnuggar mig i ögonen och kan inte tro riktigt på vad jag ser... Där i rutan ser jag Smokie - men ändå inte - men till slut fattar jag att det faktiskt ÄR Smokie - med en ny sångare... Yess!!
Den nye är en riktigt charmig sak. Han ser ut som en pirat i sin svarta skinnjacka, mörka permanentade hår och med ring i örat - å så sjunger han bättre än både Chris och Alan B....

Å så ser gruppen ut så här: Mike Craft - sång Alan Silson - gitarr Terry Uttley - bas Martin Bullard - keyboard Steve Pinnell - trummor

Fr.v: Terry, Steve, Alan S, Martin och Mike

Just det här gänget hann jag aldrig se live - för ibland förändras saker i snabb takt...

26 Juni 1996: Jag, Elsy, Rita och Mia ska till Falun och Lugnet. Vi kan väl inte ha haft den gamla Volvon fortfarande... *funderar*
Nåja, Mattias fick iaf glatt ställa upp och köra!!
Det här var en stekhet sommardag och ölen flödade i bilen - så mycket att vi fick stanna redan i Ludvika (efter 4 mil!!) och inhandla mera. Tyvärr...
Å precis som i Sunne så har alkohol ingen bra effekt på mig - jag blev trött - jag blev jättetrött... T o m så trött att jag somnade och missade Smokie... *ler*
Efter Smokie spelade Deep Purple - och DÅ minsann hade jag piggnat till...
MEN - jag hann iaf träffa några i bandet efteråt (bl.a. Mike Craft), så liiiite behållning hade jag av kvällen. På väg hem blev Elsy och Mia osams (mor och dotter alltså!). Orsaken var att de var oense om vem som hade spelat gitarr i bandet under kvällen - och jag som hade sovit kunde inte avgöra striden... En av dem var övertygad om att det var Alan Silson, men den andra var tvärbestämd att det var någon annan.
Eftersom ingen Alan S hade tillhört de vi träffade efter spelningen så var man ju lite fundersam - han BRUKADE inte hålla sig undan.
Förklaringen kom sen. Det VAR någon annan!! Alan hade hoppat av för att göra solokarriär (sägs det) och hade ersatts av Mick McConnell.
Och även den förändringen var kanon - jag tycker nog att Mick är en mycket bättre gitarrist än vad Alan var... men jag erkänner att jag saknar honom lite... ;-)

Men jag säger bara: Akta er för indianpuder...!! Är det nån som vill att jag ska förtydliga mig, så är det bara att säga till... *asg*

Så sedan 1996 består bandet av:

Mike Craft - sång
Terry Uttley - bas (och den enda originalmedlemmen)
Mick McConnell - gitarr
Martin Bullard - keyboard
Steve Pinnell - trummor

28 juli 1999 var Maria och Elsy med till Eskilstuna och såg Smokie och Status Quo (märker ni att jag fick lura med mig nya hela tiden nästan). Den gången fick vi bara träffa "gubbsen" som hastigast - de bodde på ett hotell med jäkligt grinig personal och låst port... :-(

Allas vårt dreggelobjekt:  Mmmmmike Craft - Eskilstuna 1999

"Webmaster" (jag alltså) och Mike Craft - "Webmaster" tycker egentligen inte om att vara med på bild!! (E-tuna -99)

Ett par gånger fick jag också tillfälle att se och träffa dom i Konserthuset i Örebro.

SEN kom vändningen!!! Jag träffade några som var som jag... Jippii!!
Alice och Angela fick jag kontakt med via nätet, Alice från Södertälje och Angela från Linköping.
Första gången vi träffades var på ett hotell i Örebro. Ingen spelning i sikte, vi bara bekantade oss med varandra och så var vi faktiskt och såg (väldigt snabbt!!) Backyard Babies.... Hua!!
Sedan den dagen är det oftast Angela som fixar biljetter. Hon är nämligen ganska så bra på sånt.
De första gångerna fick hon även boka tågbiljetterna, men efter ett litet missöde då vår vagn saknades (eftersom hon hade råkat boka till dagen innan!!) så brukar jag boka mina tågbiljetter själv för säkerhets skull.
Och som ni säkert har fattat så är den gamla Volvon utbytt mot X2000 nu!!

2001, i november, sammanstrålade vi på ett hotell i Norrköping för att gå på Smokiekonsert tillsammans för första gången. Bandet bodde på samma hotell som vi, så det blev lite hejande i puben före spelningen och så naturligtvis efterfest. Jag fick en halvstor bukett rosor av Terry den kvällen, som jag naturligtvis glömde någonstans... Jaja, slarvmaja som man är!
Jag tror att det var där jag fick första skymten av Karin och Ingrid också... Rätta mig om jag har fel...
OK, hade fel... Karin och Ingrid har inte varit i Norrköping... :-)

För min del blev det ett längre glapp på Smokie-fronten nu... Jag hade träffat någon som jag trodde var "mannen i mitt liv", och bestämde mig för att lugna ner mig lite. Vilken miss...
Han var INTE mannen i mitt liv - och jag hade missat en massa skojiga upplevelser med min "Smokie-familj"... *ånger, ånger*

Inte förrän 6 juli 2004 var jag med på banan igen!! Äntligen...
Den här gången var vi i ett kallt och blåsigt Kristianstad. Å jag minns att jag hade SÅ ont i mina fötter den gången... :-)

Samma år, 27 november - Örebro: Jag hade egentligen bokat biljett till en "Rockkryssning" med Cinderella, men när jag upptäckte att det krockade med Smokie i Örebro var valet inte svårt. Jag avbokade självklart kryssningen.
En kanonkul kväll, och alla var där... En ny bekantskap förresten var Pär - mannen som har den stora äran att transportera våra favoritgubbar mellan olika platser i vårt avlånga land.
Dagen efter fortsatte vi till Västerås... och i stort sett en repris av lördagkvällen...

Redan i februari året därpå (2005) var det dags igen.
Fredagen den 24/2 var det X2000 till Malmö - mysig stad, trevliga människor i vår lilla "familj" - nåja...de flesta iaf...
Dagen efter, den 25/2 alltså, for vi vidare till Borås. Där spelade de på ett ställe som heter "Åhaga" och som har ett enormt ånglok inne i lokalen - lite konstigt ställe. Men dansvänligt... Man blir ju lite frustrerad av att sitta still och på sin höjd klappa takten, men till slut var vi bara tvungna att resa oss och ställa oss vid scenkanten och hoppa å dansa istället. Och det räckte med att vi började så följde åtskilliga efter.. Kul!!
Det blev en väldigt sen natt här - Smokieboysen bodde så klart på vårt hotell (eller vi på deras kanske man ska säga) och det brukar innebära sena nätter... Terry och jag satt och samtalade om ditten och datten till nästan morgon, så det var en seg "Sub" som vaknade med kläderna på (å det är ju ganska positivt!!) och som mötte en ännu segare Terry med stora solbrillor på sig på morgonen.

Några månader senare, 13 juli 2005, tog jag tåget mot Halmstad. Med min vanliga otur så fanns inget ätbart att köpa på tåget förutom att jag hann med att köpa en liten sketen ostfralla och en mugg kaffe i Örebro. Visste att jag skulle ha nästan en halvtimme på mig i Göteborg innan Halmstadståget skulle avgå. Trodde jag alltså... Tåget var ett antal minuter försenat, och det var med nöd och näppe att jag alls hann med Halmstadståget. Väl framme i Halmstad mötte Angela och hennes man Hasse upp, och jag fick äntligen lite ätbart i magen innan vi for vidare mot hotellet. Hotell Tylösand - Per Gessles hotell... och han och frun skymtade faktiskt under kvällen.
Under några eftermiddagstimmar ägnade vi oss åt våra vanliga procedurer. Dessutom kryllade det av läckra badbyxepojkar i olika åldrar - vilket paradis om man nu inte hade haft annat i tankarna.
Tylösand var kallt och blåsigt, men vi tåliga människor tog plats vid scenen flera timmar innan det var Smokies tur. Man ska ju inte frångå sina principer att stå längst fram. Förband var "Refreshments", och de spelade väl i ca en timme - vilket var alldeles för länge tyckte någon, som bröt strömmen för att Refreshments skulle gå av scenen så Smokie kunde börja. Tyvärr bröt denne "någon" strömmen mitt i en låt, lite klantigt kanske...
Nåja...efter spelningen såg man tyvärr inte mycket av Smokie-boys. Man kan ju misstänka att något "Träskmonster" var orsaken till denna ovanliga osynlighet. Mike fanns väl med lite då och då, och det var faktiskt den gången som mina ögon levde sitt eget liv. Jag var väl inte helt medveten om det själv, men Karin eller om det var Ingrid upptäckte vad som hände och det slutade med ett asgarv.
Jag står alltså bredvid Mike, som samtalar med en dam. I min hand håller jag en broschyr över hotellet eller nåt sånt, som jag tror att jag läser... TROR alltså!! Det KAN ha varit Ingrid faktiskt, som ser hur mina ögon börjar nere vid Mikes fötter...letar sig långsamt, långsamt uppåt tills blicken når toppen på den lille mannen. Det kanske gick ganska snabbt, jag menar han är ju inte SÅ lång - men jag var inte själv medveten om vad jag gjorde. Ganska oroväckande...
Den kvällen blev jag lite kär igen... Men DET är en annan historia!!
Dagen efter = hemfärd... :-(
Karin, Ingrid och jag hamnade på samma buss till Halmstad. Och som vanligt ballar vi ur och skrattar åt allt... Men den här gången var det kul faktiskt. Bussen åkte både framåt och bakåt - och hamnade i Trollberget (eller vad sjutton det hette) 3-4 gånger... Vi höll på att bryta ihop av skratt.

Tylösand 13 juli
De enda bilderna med hyfsad kvalitet jag fick med min nya kamera - har nog inte lärt mig hur den funkar än.
Refreshments fick jag inte en bild på...

Och här har vi "järngänget" - de trogna fansen..*ler* Ett av dom står bakom kameran kan jag kanske påminna om..

Sen fick man åka hem till fattigdom och elände i några veckor, till den 19 augusti närmare bestämt, då det var dags för Refreshments och Smokie att sammanstråla än en gång - nu i Dalhalla, Rättvik..

 

Rättvik ja...19 augusti 2005
Som vanligt är det en alldeles speciell känsla när man får packa väskan (alldeles för välpackad) och ta tåget till något nytt ställe. Man vet ju på ett ungefär vilka härliga människor man kommer att träffa, och de upplevelserna å skratten lever man på i många veckor efteråt.
Alltså även den här gången... Den lilla skillnaden var väl att jag var lite "betuttad" i någon som jag skulle träffa i Rättvik - svikare som jag är... :-)
Vi (Jag, Alice, Angela, Karin och Ingrid) hade bokat hotell Lerdalshöjden som ligger hööööögt upp, och där skulle även Refreshments och Smokie bo. I sista stund fick vi veta att Smokie ändrat sina planer, de var tvungna att dra vidare redan på natten - tyvärr!! Så då blev det bara vi och Refreshments då... :-)
Nåja, det fanns nog några andra karaktärer på hotellet också, men man kan ju inte ha koll på allt...
Men - vi tar det från början...nästan!
Att ta sig från stationen till hotellet var..ehh..GANSKA jobbigt... Uppför, uppför, uppför... Det var dessutom varmt så det kokade och i takt med att orken tog slut så snubblade man också på den där förbaskade väskan som man drog efter sig (hur man nu kan snubbla på nåt man har bakom sig...*kliar mig i skallen och funderar lite på det*).
Det skulle gå buss från Rättvik till Dalhalla, men bussen som hämtade upp vid "vårt" hotell var fullbokad, alltså skulle vi få ta oss till stationen igen lite senare. Och det var väl OK, då var det ju nedförsbacke.... problemet var ju att vi skulle UPP igen nångång framåt midnatt. Men det problemet fick vi lösa då.
Under eftermiddagen - som var het - turades vi om att duscha och fräscha upp oss - de som inte duschade satt ute och svalkade sig med öl och cider. Vilka kläder man skulle ha var ju ett dilemma, det var varmt som sagt - men en kväll i Dalhalla är kall, så vi utrustade oss med lite varmare kläder.
Framåt tidig kväll tog vi oss den branta vägen ner till centrum. Där, vid korvmojen, träffade jag min jobbarkompis Annelie och hennes man Mikael, de skulle med samma buss som oss ut till Dalhalla. Å så kom Pär! Han skulle inte köra på gubbsen den här gången, men jag tror han längtade så efter oss så han tog bilen och drog från Stockholm till Rättvik ändå.
Dalhalla - en underlig plats... men ganska mysig...och väldigt kall!!
Hyrde en filt för säkerhets skull, trodde inte den skulle behövas - men oj vad man kan missta sig.
Som sagt Dalhalla var en upplevelse - MEN, man satt alldeles för långt från scenen - det var ju t o m en hel sjö mellan oss och scenen!! Och Karin och Ingrid satt nånstans i skogen, så för dem var det ju ännu värre...*skrattar*
Refreshments spelade först. Den här gången fick de spela klart utan att någon bröt , och det var de glada för...
Å så Smokie då... Men mot slutet hade jag tappat koncentrationen och bestämde mig för att göra en insats i "kampen för att slippa gå uppför den långa backen till hotellet". Pär hade vi nog tappat bort, annars kanske vi hade kunnat muta honom. Men tyvärr...
Jag letade upp busschauffören som körde "vår" buss till Rättvik. Småpratade lite med honom och så "råkade" jag nämna hur synd det var om oss som inte hade fått plats i den andra bussen, och nu måste GÅ halvvägs upp till månen för att komma till hotellet. Jag frågade väl lite i förbigående om han inte kunde tänka sig att köra en liten extra sväng med oss... Och visst kunde han det!!!!!!! Å så snälla människor man träffar ibland! Det sa jag åt honom också när vi klev ur bussen vid hotellet, att "det var det snällaste någon hade gjort för mig på evigheter"!

På bussen stod jag för underhållningen - inte helt ovanligt...  Jag pratade nämligen hela vägen med Pär i mobilen - högt! Eftersom jag trodde att det var han som åkte framför bussen ville jag att han skulle visa det på diverse olika sätt... Men jag tror aldrig att vi kom fram till om det verkligen var han...
Väl tbx på hotellet så svek jag mina vänner igen... FÖRLÅT!!! Det ska aldrig upprepas... :-)
Dagen efter är seg, men framåt lunchtid är det dags att ta sig nedför backen igen för att bege sig mot stationen. "Kram, kram och hoppas vi ses snart igen... "
Det gjorde vi... Det dröjde inte länge innan nya datum dök upp, och det var dax att boka nya biljetter och hotell. Redan i mars året därpå träffades vi i Malmö igen - men om DET får ni läsa om ni klickar på "Malmö", "Västerås" eller "Örebro" överst på den här sidan!
Och just nu går vi i väntans tider... Att vi ska till Varberg i början av juli är ju solklart och kanske till Göteborg i augusti, men dessutom väntar vi på detaljer om Smokies höstturné!

Jättekramar till er alla som jag träffar på dessa resor - ingen nämnd, ingen glömd... Men ni vet nog själva vilka som får en extra stor kram av mig!! Hoppas vi ses i Varberg!!!

 

...to be continued