Jahåpp, då var det dags för etapp två på vårens "Smokie-race" - borde det inte vara det här som kallas "Vårruset"?
Jag träffade Angela på stationen i Västerås och sen begav vi oss mot hotellet för att se om vi möjligen kunde få vårt rum lite tidigare. Tyvärr var det inte färdigstädat, men vi såg väl så oemotståndliga ut så städerskan lovade att fixa vårt rum lite snabbare. Tack för det..!! (Har så här i efterhand insett att de kanske ville ha bort oss ruggugglor från receptionen) :-)
Under tiden som vi väntade på rummet strosade vi omkring i staden, tog en fika och tjattrade på lite lätt förväntansfulla som man är. Rummet då - ja, ett alldeles vanligt "standard-hotellrum" med en extrabädd som sett sina bästa dagar. Tack och lov klarade den ytterligare en natt med mig (vilket inte alla gör... ;-)).
Å så kom Alice!! Vi hade varit lite oroade för henne sedan hon varit med om en omtumlande upplevelse ett par dagar tidigare. Det numera berömda "greppet" hade utförts alldeles framför hennes ansikte och efter det var hon sig inte lik... Man kan väl säga att jorden hade fått anropa henne ett antal gånger innan hon återgick till sitt vanliga jag. Jag insåg senare att hon kanske ännu inte var fullt normal - vi kunde höra henne fnittra och skratta för sig själv, ensam i hotellkorridorer eller sittande på toaletten. Ruskigt...!!
Efter en stund tyckte vi att det var lite underligt att vi inte sett Karin och Ingrid än, så Angela skickade ett sms. Och var fanns dom då? Jo, givetvis satt de redan på Bishops Arms och intog rusdrycker - nåja, de hade ätit också. Någon öl blev det tillsammans med dem, sen Fish & chips för oss...kanongott!!
På puben träffade vi några fler av oss "resandefolk" - nämligen Lena, Cathrine och en trevlig dam från Danmark...och så Terry.. Han hade också lyckats nosa sig fram till baren.
Å så var det då dags att bege sig bort mot Konserthuset - en promenad på ca 5 minuter. Alldeles lagom..
Jag tänker inte skriva så mycket om själva giget - ni som var där vet hur det var - ni andra får skylla er själva. Men kan väl berätta att Mike kom ihåg det han skulle komma ihåg den här gången - tror vi iaf...
Tbx till hotellet, och där fortsatte vi med trams, flams, skratt och öl.
Mike - eller om det var "Dr Phil", hade öppnat mottagning i Bishops Arms. Den här kvällen var temat: "Ta hand om din kropp - det finns inga ursäkter". Och vad säger man om det - ja, det är bara att träna hårdare - fast man är sjuk och har ont. För det finns inga ursäkter..
Mycket kan man säga om den "lille mannen" han säger ju själv att han är orsaken till all världens katastrofer. Det har vi ingen uppfattning om, vad vi däremot vet, är att han är mannen som ger kvinnorna ägglossning så fort han kommer in på scenen. Ja inte bara kvinnorna förresten, den ena "Lennarten" kände också av något som påminde om ägglossning när han såg Mike. Fan vet hur det går till, men jag antar att det stämmer...

Ja, kvällen övergick i natt och en efter en tacklade av och försvann från puben. Kvar fanns bara elitstyrkan, men utan den attacktränade chihuahuan. Strax före 2 gav A&A upp, och det var då vi upptäckte "The Lennarts". Varför de fick heta det är för att en av dem var så jättelik Karins och Ingrids kusin Lennart...
Det var två riktigt trevliga gossar, men den ena "Lennarten" var lite väl kaxig.. Dessutom hörde han bara det han ville höra - jobbig man!! Men när vi gjorde det stora testet, "prata väldigt tyst och säga att han är snygg" - då minsann hörde han hur bra som helst. Ja se karlar..
Dessa "Lennarts", som spelade med Mr Blohm, lovade att de skulle säga "spik i foten" när de spelade i Örebro dagen efter. Och så bestämdes att när vi busvisslade så skulle de skrika "LENNART".. Hur det gick med det får ni läsa om på Örebro-sidan.

Och så tröttade vi ut dessa gossar också..

När natten började övergå i morgon ville städpersonalen göra sitt på puben, och då insåg vi väl att det var dags för oss att sova vår skönhetssömn också. Knappt fyra timmar senare var man så vacker man kunde bli, så då var det lika bra att gå upp - försöka väcka Alice som låg i nån sorts "greppet-koma" - och styra stegen mot frukostbordet.
Lite trötta var vi allt - efter frukosten utbröt nämligen ett hysteriskt skrattanfall när vi satt och planerade för kvällens gig. Eftersom "lille mannen" hade förespråkat ett sunt liv (ok, två öl kunde accepteras) så planerade vi att sitta på första raden med "Friskis & Svettis"-pannband, stringtrikåer så celluliterna lyser upp hela konserthuset, vattenflaska och en morot i näven. Dessutom skulle vi jogga på stället, stretcha och göra armhävningar mot scenkanten - både enhands och tvåhands.
Och så kunde Västeråsarna pusta ut... Det var nämligen dags för oss att kila iväg till tåget som skulle ta oss vidare mot "Pennybridge" - eller Örebro som det heter på svenska. Dessutom kanske Pär skulle våga sig fram när vi hade lämnat hotellet - det var nämligen han som skulle ta gubbsen mot Närke.

Kvällens asgarv 1: Jag, Karin, Ingrid, "Lennart" och "Lennart" står vid bardisken. Karin berättar hela sin "Smokie-story" och tjejen bakom disken håller på att bryta ihop av skratt. Dessutom försöker hon räkna ihop kassan, men får börja om gång på gång p.g.a skrattet. Undrar om hon fick det att stämma...?

Kvällens asgarv 2: När Ingrid lite..eeh.."småberusad" säger till ena "Lennarten" - "När du spelar blir du som i trans - känner du det..?"

"Förspelet"

Förspelet: Johan Blohm med band. Killarna på gitarr heter Lennart och Lennart... Ja, egentligen gör dom väl inte det - men för enkelhetens skull kallar vi dom för det. Jag skriver mer om "The Lennarts" i texten. Riktiga kaxproppar var de - iaf den ena Lennarten...

Smokie

Före, efter och hotell